Karl Eduard Goepfart (8 mars 1859 i Mönchenholzhausen nära Erfurt; 30 januari 1942 i Weimar) var en tysk musiker, kompositör och dirigent.
Goepfart var äldste son till läraren och kantorn Christian Heinrich Goepfart. Som barn fick han, liksom sina bröder Otto (organist och stadskantor i Weimar) och Franz (målare och chef för Weimars statliga konstskola), en utmärkt utbildning av sin far, som kom från en musikerfamilj. År 1873 blev han elev vid Storhertigliga orkestern och musikskolan i Weimar. På sin fars inbjudan reste han till USA 1873, där han gav pianokonserter och blev kapellmästare i Baltimore. År 1876 fortsatte han sina studier i Weimar och blev medlem i Franz Liszts torsdagskrets. År 1877 inträdde han i militärtjänst och var regementsmusiker fram till 1880. Under denna tid komponerade han främst reinstrumentationer av verk av bland annat Liszt, och mindre verk (marscher, sånger, kammarmusik). Från 1880 började Karl Goepfart sina resande år som kördirigent (Ulm, Mannheim, Magdeburg, Baden-Baden, Remscheid), men återvände ofta till Weimar. År 1885 skapade han den sagolika operan Beerenlieschen. Karl Goepfart var musikalisk ledare vid premiären samma år på Weimarer Hofteater. Detta följdes av operan Quintin Messis – Smeden från Antwerpen, som hade premiär på Weimarer Hofteater 1887. Från 1909 till 1927 bodde och arbetade Goepfart i Potsdam.
Han arbetade också som fiolbyggare.[1] Goepfart dog i Weimar och begravdes bredvid sin fru på Bornstedt-kyrkogården i Potsdam.
Sarastro. Musik-Drama in drei Aufzügen (Libretto: von Gottfried Stommel und Johann Wolfgang von Goethe)
Aus der Zeitschrift für Musik 1929:
Karl Goepfart fyller 70
Händelserna under det senaste decenniet har trängt många utmärkta tyska musiker i bakgrunden, oförmögna att hävda sig på det högljudda och vårdslösa sätt som är så vanligt idag. Bland dessa tystlåtna artister finns kompositören Karl Goepfart, som fyllde 70 år den 8 mars och nu bor i Weimar. Hans särpräglade manskörer och blandade körer bar en gång hans namn till – man kan säga – alla delar av världen och hörs fortfarande vida omkring idag. Detta berör dock bara en liten del av Goepfarts verk. Ingen mindre än Liszt, hos vilken den unge mannen studerade, insåg Goepfarts talang för opera och främjade den aktivt. Hans första opera, "Quintin messis", hade premiär i Weimar på Liszts initiativ. Förutom en komisk opera, "Camilla", och musikdramat "Sarastro", en uppföljare till Mozarts "Trollflöjten", skapade G. ett antal framgångsrika, genuint folkliknande sagor och allsångsspel, av vilka till exempel "Violinisten från Gmünd" framfördes som festivalpjäs i Gmünd, Schwaben, under många år. Dessutom var Goepfart också extremt aktiv inom instrumentalkomposition. Han skrev olika symfonier, symfoniska dikter och en hel rad kammarmusikverk, som så vitt vi vet visar en musiker i utmärkt hälsa, långt mer förankrad i wienklassicism än romantik. Detta borde också vara en anledning att engagera sig i dessa verk av Goepfart mer än vad som hittills varit fallet. Helt enkelt rik, oförfalskad instrumentalmusik skulle vara dubbelt välkommen idag. I ett brev skriver han:
"Stort tack för att ni omedelbart skickade de efterfrågade rapporterna, som gladde mig och min familj, mor och syskon. Tack igen tusen gånger för det. Må musiken i 'Camilla' ge er ett vältaligt erkännande, vars klanger en gång uppfattades och beskrevs av mästare Liszt som 'anmärkningsvärt autentiskt italienska' [ett litet musikaliskt exempel följer]. Den naturligt enkla melodiska rikedomen i det lilla roliga verket resonerade i mästarens känsliga och naturliga öra med ett eko från hans tidigare ungdom, något han försäkrade mig mer än en gång. Sångerna och duetterna av Camilla och [Sarastro?] var hans favoritstycken, som jag fick spela (och har sjungit) för honom mycket ofta (fortfarande i sketcher) vid den tiden. Han betonade särskilt det sensuella, glada vokala elementet genomgående, och med det träffade han huvudet på spiken, för operan föddes ur timmen. [...]".